Men allt det här skrämmer mig något enormt. Och jag hatar att tänka framåt, för jag klarar inte av tanken på att veta att någon kommer förlora. Jag är rädd för livet, och jag är rädd för alla val vi behöver göra. Och alla krav och dumma fasader vi antingen måste gestalta eller riva ner.

Och att ta det där första steget, ni vet, det dom brukar kalla för steget ut i verkligheten. Det gör så jävla ont att veta att en dag är det jag som ska ta det. En dag är det jag som ska ta mina saker och flytta till en etta i stan. Jag ska lämna min familj.
Men hur visar man att man älskar någon om man inte längre kan bråka om vad man ska se på tv eller om varför ens pappa köpte röd mjölk istället för grön? Och vem ska då vara den där mamman som alltid finns där även om man inte kan berätta allt? Och vem ska man dela säng med när man inte längre har den där brunfläckiga katten som alltid kryper närmare när man själv kryper längre bort? Glömmer dom en. Är det vad vi gör, glömmer det vi tidigare kallat för våran familj för att få plats med vårat nya liv? Jag kan inte tänka mig ett liv utan mina fyra, för jävla jobbiga men också för jävla fina bröder. Och min pappa som jag alltid bråkar med. Och min mamma som lyssnar när jag är arg och ledsen. Jag behöver er.

Och alla ens vänner, vad händer sen? När har man tid för dom. Jag som är van med att träffa hon jag kallar för min andra halva varje dag. Men hur kan någon vara ens andra halva om man helt plötsligt bara träffas en gång i månaden? Det här skrämmer mig. Jag älskar mina vänner, och bara tanken på att bli äldre känns skrämmande läskigt. Det känns som att någon kommer ta ifrån en allt man någonsin haft.

Jag är rädd för att aldrig mer känna trygghet och saknad, och kanske för att aldrig hitta hem. Jag är rädd för att stå kvar och se på när mina nära och kära bygger upp sina liv, och veta att jag inte längre är en del i det. Och framför allt är jag rädd för att glömma bort hur det kändes att ha allt det här.