flummet

allt ska vara sådär dystert på hösten, vi röker en cigarett på blöta gator i trasiga tights och höga klackar en torsdags eftermiddag och allt ska se så melankoliskt och ensamt ut. För alla ska se hur förstörda och trasiga vi är.

Och vi citerar böcker och låttexter vi hört. Vi målar, tatuerar och sjunger sånger. Vi ser film och tror att vi förstår världen. Vi säger att meningen med livet är att ge livet en mening. Men vi orkar inte. Vi orkar inte ens gå upp på morgonen och vi vågar inte berätta vad vi känner för varandra. Och hur kan det vara någon mening i det här? Hur kan det vara någon mening i oss.

Just nu känns det som att det mesta i mig är ganska omskakat, att jag inte riktigt vet vad som är jag. Och att jag inte riktigt vet vilka som är vänner och vilka som är ovänner och vilka som är något mitt emellan. Allt gör illa mig, allt förstörs och allt man trodde att man visste precis vart man hade det blir det motsatta. Och jag skriver för att få ur mig någonting, för att kunna förstå. Men jag trasslar nog bara mer, och ni behöver inte läsa, ni behöver inte förstå.

För hur ska ni nånsin kunna förstå hur jag fungerar när jag inte ens gör det själv?

Lövtäckta gator och regn som aldrig riktigt tar slut. Stressade människor på tågperrongen, ner trampade löv och det där som inte syns. Fåglarna flyr och det tror jag vi också gör. Vi vill vara så förbannat jävla fria, så jävla nära det där som inte går att nå. Vi tror att frihet är en fågel, och att fånga den gör oss till någonting annat. Jag tror vi missuppfattat, för ju mer vi jagar, ju mer vi springer snubblar och kämpar för att komma dit. Ju trasigare blir vi. Och det gör oss till någonting annat.

Men jag vill inte mer. Jag vill att någon tar tag i mig, och får mig att inse att det är ganska fint att stå stilla också. Får mig att förstå att man inte behöver fly från allting, för saker som känslor, svartsjuka, trassel och ångest kommer bara ifatt, och då hundra gånger om. Som en jävla käftsmäll, ett slag i magen.

(OCH FÖRLÅT FÖR ATT ALLT JAG SKRIVER OCH ALLT JAG ALDRIG SKRIVER BARA ÄR EN ENDA RÖRA. DET HÄR ÄR FÖR MIN SKULL. FÖR ATT KUNNA MINNAS, FÖR ATT KUNNA SE TILLBAKA. NÅGONDAG KOMMER DET BLI BÄTTRE, OCH DÅ VILL JAG MINNAS HUR DET VAR. MINNAS EXAKT HUR JAG KÄNDE OCH HUR JÄVLA FÖRVIRRANDE JAG VAR.

SÅ FÖRLÅT, FÖR ATT NI INTE KOMMER FÖRSTÅ. )