Tågperrongen var som vanligt, allt den alltid kommer att vara. Drunknade höstlöv (ifrån det tidigare regnet) och en tomhet som nästan kändes skrämmande. Cigaretten var nästan slut, och jag tog ett sista andetag av melankoli och ensamhet. Jag hade gjort några tafatta försök i att känna, fylla ut något slags hål som dom sa fanns här. Jag trodde inte på hål, jag trodde på ett begär som aldrig försvann. Men hur många cigaretter skulle egentligen behövas för att kunna känna mig hel?

Här mådde jag som bäst,

Här var jag glad.

Här hade jag dig..

Vad fan har jag blivit?

..